Kära FK

Ska jag vara helt ärlig så tycker jag synd om handläggarna som jobbar på försäkringskassan. Dom som tar beslut om en sjuk person har rätt till sjukpenning. Ett jobb som jag aldrig någonsin skulle vilja ha. Skulle hellre gå arbetslös. Jag skulle aldrig klara av att ta beslutet att bokstavligt talat förstöra någons liv. 
Så nog måste handläggarna antingen vara enormt starka inombords, eller totalt känslokalla. Jag väljer att tro på det första, då det andra inte är ett personlighetsdrag som alls borde finnas på ett sånt ställe. 
 
För lite bakgrund; i början av året fick jag avslag på min ansökan om förlängd sjukpenning. När det nya intyget skickades in i augusti så dög det helt plötsligt inte trots att mitt tillstånd var oförändrat och vi hade planerat ännu fler rehabiliteringsinsatser. Att jag inte ens kunde tvätta mitt eget hår eller förse mig själv med mat spelade ingen roll. Det fanns inte heller tillräckligt med objetiva undersökningar. För det som skickas in MÅSTE vara objektivt. Kan inte ens räkna på mina fingrar och tår hur många gånger det betonades.
Sagt och gjort, min sjukgymnast ordnade så jag fick göra ett objektivt test. Efter den förmiddagen var jag helt slut och kroppen gjorde så ont att jag kräktes flera gånger och jag lämnade bara sängen för att ta mig till toaletten. Dagen efter såg likadan ut. Det gjorde alldeles för ont. 
 
Vad kommer då med sedan i beslutet om avslag? Har dom ens tagit med det där objektiva testet i sin bedömning? Testet som gav mig hopp men som samtidigt gjorde att min kropp totalt gav upp i två dagar? Nej. Såklart inte. För ett objektivt test som prövar min fysiska förmåga är inte relevant för att bedöma om mina fysiska hinder påverkar min arbetsförmåga. 
Vad tog dom med i beslutet då? får jag först bara lägga in en liten påminnelse om hur dom sa att allt som ska tas med i deras bedömning måste måste måste vara objektivt. 
Så då är det ju totalt förståeligt att dom har med i bedömningen det en från smärtrehab skrivit från ett ca 20 minuters långt möte jag hade när vi diskuterade mitt framtida deltagande i ett program där. För att om det står att jag inte verkar smärtpåverkad så spelar det ju ingen roll att det helt plötsligt är en subjektiv åsikt, för det är ju till FK:s fördel. Blir ju lättare att neka mig ett liv då. 
För det är precis det dom gjort. 
 
Följderna av det här är att jag återigen förlorade livslusten. Under tiden jag väntade på beslut så fick jag försörjningsstöd från soc, och det är ju et skämt när man måste tanke bilen för att ta sig till sjukvårdsbesök och matbutik för att kroppen inte klarar lokaltrafik, och då man dessutom har lite högre matkostnader för att jag inte klarar av att äta vad som helst. Och sparkontot tömdes på sekunder. Så vissa dagar åt jag inte ens. det fanns ju inte pengar nog till det. Och det är ganska lätt att lista ut att jag inte kommer mirakulöst må bättre av att jag inte äter som jag borde. 
Med mitt avslag blev jag även tvungen att avbryta min sjukskrivning. Nu läser jag på universitetet. Inte ens en halv termin har gått och jag har snart krashat igen. På föreläsningar fastnar ingenting för att jag har för ont för att tänka, när jag kommer hem är jag helt utmattad och på nätterna kan jag inte sova för att det gör för ont. Och jag kräks. Flera gånger per tag så kommer allt i min magsäck upp för att jag har så ont. 
Mitt hår att alldeles oljigt och äckligt för att jag inte klarar av att duscha. energin finns inte och det är alldeles för smärtsamt. Varje dag blir jag sämre. Så jag tror inte jag ens kommer klara av första terminen. 
 
Så Ja. Jag tycker synd om dom som måste ta dom här besluten. Och särskilt dom som var delaktiga i att besluta att jag inte har rätt till ett liv. Jag har inte rätt till en bra rehabilitering, inte rätt till att få må bra, känna livslust, kunna behålla maten, sova om nätterna. Jag har inte ens rätt till att kunna duscha mitt eget hår. 
 
Så bra jobbat hörni. För jag skulle aldrig klara av ett jobb där jag bestämmer att någon inte har rätt till ett liv, utan döma den personen til att leva i lidande.
 
 

Överrörlig ohja

Jag har tidigare nämnt EDS-gruppen jag är med i på facebook. För ett tag sedan var det en som la upp ett inlägg som fick mig att tänka på hur jag sitter i soffan och på golvet. Jag har varit helt säker på att jag sitter som en helt vanligt människa. Ni vet sådär med knäna pekandes snett utåt och med benen intill eller i kors i mitten. 
Bildresultat för sitta skräddare
 
Alltså i skräddarställning. Och jag var helt säker att jag satt som på bilden ovan. Men oj så fel jag hade. Eftersom jag är överrörlig och inte alltid har full koll på vart jag har mig själv så kan det bli lite tokigt ibland. 
Så det är så här jag brukar sitta;
 

Medicineringen som förstör min sömn.

Fick ju som sagt ny smärtstillande medicin mot tietzes. Egentligen så funkar den hyfsat bra mot smärtan, så det kan jag  inte klaga på. Men när det kommer till sömnen så vet jag inte ens vad som händer. Du vet den här känslan precis när man håller på att somna? Man haar som börjat drömma men man är som ända halvvaken på något vis? Nästan hela natten till idag så låg jag på den fina linjen mellan sömn och vakenhet. Jag var verkligen inte fullt vaken, men jag sov inte heller. och det var en ytterst olustig känsla. Så ikväll har jag provat att ta kvällsdosen lite tidigare för att se om det gör någon skillnad. 

dylwen.blogg.se

Livet med kronisk smärta, ups and downs. Livet helt enkelt

RSS 2.0