Väntan på operation

Igår var jag på sjukhuset, på öron näsa hals. Har ju haft problem med att mina halsmandlar sväller upp väldigt ofta. oftast på kvällarna och sen går det ner igen på förmiddagen. Något som fick min läkare att klia sig i huvudet då Han inte alls tyckte det skulle funka så. Så vi skyllde det på edsen och fortsatta undersökningen. 
Jag tyckte nästan synd om honom, jag har väldigt lätt för att kräkas. Och självklart skulle han in med fingrarna och peta. Jag höll på att kräkas konstant. Jag hade en sköterska som strök mig på ryggen och sa lite lugnande ord och mina tårar bara rann. Precis som om att om det inte får komma ut något från magen så ska någonting komma ut nånstans! 
Det kändes precis som att någon va i min hals och försökte dra ut magens innehåll och jag fick kämpa så hårt för att hålla det kvar. 
Sen skulle han ner med den där jä**a kameran via näsan. Men en bedövande vätska sprayas först in på högersida för att det inte ska göra ont. Men ont gjorde det. Ordentligt ont. Men egentligen inte så märkvärdigt med den smärta jag har dagligen så det var lugnt hanterbart men åh så obehagligt det var. Sedan skulle han en "snabbis" in i den vänstra och frågade om det var okej att prova utan bedövning, men om det gjorde för ont så skulle jag säga till. 
Jag håller nästan på att börja skratta medans han håller på. Så tårarna rinner igen. Han tar ut den och frågar hur det känns och om jag är okej. Det kändes exakt likadant som sidan där jag hade bedövning. Ingen som helst skillnad. 
När jag 30 minuter senare är på väg till parkeringen så kickar bedövningen in och mitt svalg är mer eller mindre borta. Och såklart medicindags. var en utmaning att få ner dom tabletterna. 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

dylwen.blogg.se

Livet med kronisk smärta, ups and downs. Livet helt enkelt

RSS 2.0