Vid 03.00 natten till igår kkom jag hem från akutmottagningen i Umeå.  Ett besök jag helst skulle vilja gå tillbaka i tiden och skippa. 

Allt började i söndags. Kring middagstid kändes det som att jag hade extremt hög feber, men något som är lite svårt att kolla med tanke på att jag går på maxdos paracetamol varje dag som dessutom är febersänkande. Jag hade även svårt att andas. Kunde inte ta normala andetag och det gjorde så ont att andas. 

 

Dagen efter när jag vaknade så kändes det sämre. Kunde bara ta ytliga andetag och det gjorde ännu mer ont. Jag hade även ovanligt mycket ont i resten av kroppen. Jag ringde till 1177 och fastän jag låg stilla i sängen så klarade jag knappt av att prata för att luften inte räckte till. Akuttid hos min vårdcentral blev inbokat. 

 

Läkaren där hade jag aldrig träffat tidigare, men hon gjorde sitt bästa för att snabbt förstå vad jag har för problem i grunden. Men hon lyckades inte riktigt lista ut vad som var problemet.  Jag fick göra ett PEF test, och med min ålder, längd, vikt och allt dedär så borde jag ligga mellan 400-500. Jag lyckades blåsa 190 som max. Så då misstänktes astma så jag fick inhalera bricanyl två gånger utan någon effekt. Remiss till akuten. 

 

I början fick jag hjälp ganska snabbt. Hann bara komma ut ur första bedömningsrummet innan jag fick gå och ta prover. sen blev det att vänta. det skulle ta en och en halv timme för alla provsvar att komma så jag var inställd på att sitta på deras inte alls anpassade stolar i väntrummet och bara vänta. 

Efter tre timmar hade vi fortfarande inte hört något mer och Han jag sum tur var hade som sällskap började bli less. Och jag började ha ordentligt ont i kroppen. Så han gick till receptionen för att höra om hur länge dom trodde att vi skulle behöva vänta. Då kom det direkt en sköterska så att jag fick ta ett EKG. 

 

Sen blev det mer väntan. Efter att ha spenderat fem timmar på dom där dåliga stolarna så skrek min kropp och bad mig sluta misshandla mig själv. Så jag gick till receptionen och kunde knappt hålla tilllbaka tårarna på grund av  smärtan. Jag bad om att antingen få något för smärtan eller få en säng att ligga i. Vi blev tagna till ett undersökningsrum där jag skulle få ligga för att smärtan skulle minska. På en hård bår. För att en mjuk men fel stol är ju så mycket sämre än en håd bår? Nä. Men det var skönt att inte behöva försöka gömma smärtan lika mycket för småbarnen som var ute i väntrummet. 

 

Efter sex timmar på akuten kommer en sköterska in, efter att mitt sällskap varit och klagat igen. Ett av rören hade för lite blod i sig så dom var tvuungen att ta om. Som tur var hade dom lämnat kvar en port i armen så jag behövde inte stickas en gång till. Blåmärkena från sticken ser inte särskilt trevliga ut dagen efter. 

 

Sen kom en läkare in och jag berättade att jag bara ville åka hem. Min kropp klarar inte mer. Det gör för ont. Jag skiter i att jag inte kan andas. Han sa att jag borde vänta kvar för att se så att jag inte fått en propp i lungan och att han mest troligtvis vill göra en röntgen sen. Smärtstillande skulle jag få för att det skule bli lättare. 

 

Efter sju timmars väntan blev jag skickad upp till röntgen och dom va både snab  och förstående. Jag började med att försöka klä av mig på överkroppen själv men bara kved av smärta. Hon som skulle instruera mig till rätt position framför kameran va snabb fram och fråga om hon fick hjälpa till. Hon tog det så varsamt och försiktigt att jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna igen. Men den här gången av tacksamhet. Hon hjälpte mig sedan lika försiktigt på med kläderna igen. Och sen tillbaka till min hårda bår. Fick förklarat för mig att smärtstillande iinte var aktuellt och att bilderna snart skulle komma. 

 

Efter nästan åtta timmar kom läkaren igen och sa att dom inte kunde hitta varför jag inte kunde andas och att jag skulle bli hemskickad. Jag behövde bara få ut den där saken ur armen och min sköterska skulle komma omedelbart. Det gjorde inte nämnd sköterska. Så Han gick ut ur vårt rum och högg en sköterska och såg till att hon kom och tog ut den så jag fick åka. 

 

Jag hann få ett total breakdown av smärta under kvällen på grund av smärtan och jag var så nära på att kräkas mer eller mindre konstant. Så jag for från akuten med samma problem som jag hade när jag åkte in, plus med en så extremt ökad smärta i kroppen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Och jag har fortfarande så ont i kroppen att ett hopp från balkongen inte känns så värst farligt just nu. Nej tack till akuten