Väntan på operation

Igår var jag på sjukhuset, på öron näsa hals. Har ju haft problem med att mina halsmandlar sväller upp väldigt ofta. oftast på kvällarna och sen går det ner igen på förmiddagen. Något som fick min läkare att klia sig i huvudet då Han inte alls tyckte det skulle funka så. Så vi skyllde det på edsen och fortsatta undersökningen. 
Jag tyckte nästan synd om honom, jag har väldigt lätt för att kräkas. Och självklart skulle han in med fingrarna och peta. Jag höll på att kräkas konstant. Jag hade en sköterska som strök mig på ryggen och sa lite lugnande ord och mina tårar bara rann. Precis som om att om det inte får komma ut något från magen så ska någonting komma ut nånstans! 
Det kändes precis som att någon va i min hals och försökte dra ut magens innehåll och jag fick kämpa så hårt för att hålla det kvar. 
Sen skulle han ner med den där jä**a kameran via näsan. Men en bedövande vätska sprayas först in på högersida för att det inte ska göra ont. Men ont gjorde det. Ordentligt ont. Men egentligen inte så märkvärdigt med den smärta jag har dagligen så det var lugnt hanterbart men åh så obehagligt det var. Sedan skulle han en "snabbis" in i den vänstra och frågade om det var okej att prova utan bedövning, men om det gjorde för ont så skulle jag säga till. 
Jag håller nästan på att börja skratta medans han håller på. Så tårarna rinner igen. Han tar ut den och frågar hur det känns och om jag är okej. Det kändes exakt likadant som sidan där jag hade bedövning. Ingen som helst skillnad. 
När jag 30 minuter senare är på väg till parkeringen så kickar bedövningen in och mitt svalg är mer eller mindre borta. Och såklart medicindags. var en utmaning att få ner dom tabletterna. 
 

Överrörlig ohja

Jag har tidigare nämnt EDS-gruppen jag är med i på facebook. För ett tag sedan var det en som la upp ett inlägg som fick mig att tänka på hur jag sitter i soffan och på golvet. Jag har varit helt säker på att jag sitter som en helt vanligt människa. Ni vet sådär med knäna pekandes snett utåt och med benen intill eller i kors i mitten. 
Bildresultat för sitta skräddare
 
Alltså i skräddarställning. Och jag var helt säker att jag satt som på bilden ovan. Men oj så fel jag hade. Eftersom jag är överrörlig och inte alltid har full koll på vart jag har mig själv så kan det bli lite tokigt ibland. 
Så det är så här jag brukar sitta;
 

Lillie

Min lilla Lillie. Som jag älskar så otroligt mycket men som samtidigt kan gå mig på nerverna när hon ska trotsa. Hon som brukar mysa in sig tätt intill, särskilt dagarna jag har ont och som känner på sig när jag behöver draghjälp upp för trappen. Som älskar långa dagar i soffan och att få springa omkring som en galning ute i skogen. Som tycker att den billigaste maten är minst lika god som den fina. Som tror att hon är så liten att hon får plats i alla små utrymmen om det innebär att hon får mysa. Som smyger sig upp i sängen varje chans hon får. 
Vissa dagar har jag så dåligt samvete över att hon inte alltid får all den motion som hon skulle behöva, men hon skänker mig sån enorm glädje och jag gör verkligen allt jag kan för att hon ska må bra. 
Min älskade lilla vovve <3
 

dylwen.blogg.se

Livet med kronisk smärta, ups and downs. Livet helt enkelt

RSS 2.0